Empati och känsla! (Eller högra hjärnhalvans revolution!)
Empati och känsla (eller högra hjärnhalvans revolution!)
När kom det att bli något dåligt att vara empatisk? När blev det fult att vara snäll? När blev det dumdristigt att lita till sina känslor? När blev det tecken på svaghet att känna något? När blev det opraktiskt med inlevelseförmåga? När blev empati och medkänsla motpol till logik och förnuft? När blev kallhamrad logik att föredra framför magkänsla och intuition? När bestämde vi oss för att bara vår vänstra hjärnhalva var värd att lyssna till? När bestämde vi oss för att inte längre använda 100% av vår hjärnkapacitet utan bara 50%? När blev omtanke och omvårdnad att betrakta som lull lull och trams? När blev förnuft och känsla varandras motsatser?
De senaste århundradenas (eller är det årtionden?) enträgna försök att trycka undan och förminska högra hjärnhalvans betydelse har börjat ge resultat!
Människor gör idag våld på sig själva för att inte känna, inte leva sig in i, eller känna empati med, sin medmänniska. Resultatet är skrämmande...
Det visar sig nämligen att när man slutar använda hela hjärnan, då tar hjärnan stryk och kan inte längre fungera optimalt. Resultatet blir att människor bränner ut sig i sina försök att vara en effektiv, känslolös och vinstgivande maskin...
När skall vi börja inse att ingen människa är komplett utan användandet av båda hjärnhalvorna, på samma sätt som att inget samhälle är komplett utan både män och kvinnor?
De vi idag kallar "utbrända" är bara början på ett problem som bara kommer att öka lavinartat ju mer vi försöker att vara logiska och förnuftiga maskiner i ett känslokallt och empatilöst samhälle! Det är dags att börja använda hela hjärnan igen!
För vad är det egentligen som skiljer människa från maskin? Ja, just det ...känsla!