En röst i cybernatten!
01.04.2014 02:32
Att vara hjärntrött betyder för många att ligga vaken om nätterna trots att hjärnan skriker efter sömn. Det betyder många sömnlösa timmar framför "paddan" i mitt fall.
Att vara hjärntrött betyder också för många att man inte orkar umgås med sina vänner längre. Inte för att man inte vill, men för att hjärnan inte klarar av alla intrycken. Att tvingas välja bort socialt umgänge verkar vara det som de flesta av oss lider mest av. I alla fall är det så för mig.
Jag tror att det också är därför som Facebook-grupperna är så viktiga för oss drabbade. Dels får vi en möjlighet att vädra våra tankar med andra i samma situation, människor som faktiskt förstår vad det innebär att vara hjärntrött, även om vår omgivning och vi själva inte alltid förstår...
"Hjärntrötthetsgruppen", "SMIL", och framförallt "slutenhjärntrötthetsgruppen", har kommit att bli goda vänner som alltid har ett ord av vishet eller tröst att dela ut till behövande oavsett tid på dygnet! Här kan man alltid räkna med att hitta någon som har liknande erfarenheter, någon som har gjort samma resa och gärna berättar om den! Människorna i de här grupperna har kommit att bli goda "vänner"i cyberrymden, som inte alls är kall och mörk utan snarare ljus och varm!
Det är något väldigt fascinerande med okända "vänner" på Facebook. Det är lite som när man har pratat mycket i telefon med någon som man inte har träffat. Man bildar sig en uppfattning om vem människan bakom rösten är, och när man sedan träffas visar det sig oftast att den bilden inte passade så bra in med verkligheten. På Facebook är det likadant fast istället för en röst, så baserar vi våra intryck på orden och den information som man valt att publicera på sin profil. Precis som med röster, så är vissa mer intressanta än andra och man kan inte låta bli att bli nyfiken på den där människan som alltid verkar så vis, eller människan som tycks så full av empati. Vilka är det som sitter där ute bakom tangenterna? Visst hade det varit roligt att träffa dem IRL, men samtidigt tror jag att det är just anonymiteten som gör att folk vågar bjuda på sig själva och sina tankar. Så även om de flesta av oss inte kommer att träffas annat än virtuellt så är jag väldigt tacksam över att ni finns där ute i kylan och mörkret. Ni är små stjärnor på min natthimmel!