Ljudkänslighet
Ljudkänslighet
Jag har skrivit om det förr och jag kommer säkert att skriva om det igen. Ljudkänslighet är ofta ett högst påtagligt problem för den som lider av hjärntrötthet. För mig har det varit den mest problematiska komponenten i hjärntröttheten.
Från att ha varit typen som alltid hade på musik i bakgrunden. Gärna tv och stereo samtidigt! På något vis lade jag ut en ljudmatta som på den tiden inte störde mig det minsta. När jag behövde koncentrera mig riktigt hårt gjordes det bäst med musik i öronen. Kanske är det därför jag har haft så svårt att acceptera just ljudkänsligheten. En ljudkänslighet som är så extrem i de tröttaste stunderna att jag inte kan åka bil än mindre umgås med min familj. Min vardag klarar jag genom att använda öronproppar och avskärma mig från tröttande ljud från diskmaskiner och liknande
Att lyssna på musik har inte funnits på kartan under många år utom möjligen under någon väldigt pigg period under några dagar. För mig har det sedan tonåren varit väldigt viktigt med musik. Att lyssna på den! Inte så mycket att spela den. Det är väl därför den senaste tidens minskade ljudkänslighet är så löjligt glädjande!
De senaste veckorna har jag kunnat lyssna på musik igen och jag hade inte riktigt insett exakt hur mycket jag hade saknat den delen av mitt liv. Det är inte så att det inte är tröttande att lyssna på musik i längre perioder, men jag kan i alla fall ha på musik i korta perioder i bakgrunden medan jag pysslar med något annat. Första styckena i den här texten skrevs med musik i bakgrunden och det är enormt stort för mig att klara av, för det innebär att min hjärna faktiskt börjar orka hantera flera stimuli samtidigt! Fast jag blir förstås väldigt trött… I mitten av den här texten behövde jag ta en 20 minuters meditationspaus innan jag kunde skriva vidare så det har sitt pris det här att lyssna på musik (… och göra andra saker samtidigt) men det är ett pris jag väldigt gärna betalar!
Rock on!
