Min relativitetsteori!

05.02.2015 09:31

Allt är relativt

 
Ok! Nu skall jag vara riktigt bitter och tråkig så om ni inte känner för att lyssna på min klagosång så sluta läsa NU! "Är du fortfarande kvar? Ja, då får du skylla dig själv..."
 

Jo, jag har insett att allt är relativt... Eller ja, det har jag alltid vetat, men ibland så kommer man på saker igen. Jag är vanligtvis en jobbigt entusiastisk människa. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv, "för det finns alltid de som har det värre", har varit min paroll. Men idag när jag läste om fantastiska framsteg på strokeforumet på Facebook så kunde jag inte låta bli att ömka mig själv lite. Det som är ett oöverstigligt problem för den ena är så att säga I-lands problem för den andre. 

 

Kommer aldrig att glömma damen som var på Högsbo rehab samtidigt med mig. Hon var en sällsynt gnällig kvinna, som tyckte oändligt synd om sig själv. Jag inser att hon sannolikt drabbats av en, ( efter hjärnskador så vanlig), depression, men jag  har ändå väldigt svårt att smälta att hon kunde stå (!) och beklaga sig bredvid mig när jag satt som en säck potatis i min rullstol, och hon visste att jag inte kunde stå, eller än mindre gå... Hon tyckte  i alla fall att jag var en lämplig person att beklaga sin lätt olydiga fot inför. Jag som hade en hel kroppshalva utan varken känsel, eller djupledskänsel,  och som dessutom var svårt spastisk, hade väldigt svårt att upparbeta någon som helst empati för denna kvinna...

 
Jag förstår att om man har kommit lindrigt undan kognitiva och fysiskt efter en stroke eller hjärnskada, så förväntar man sig nog att allt skall bli som vanligt igen, att man skall bli helt frisk! Så sett är det kanske lättare för mig, som hade så stora och många skador efter blödningen, att acceptera att jag aldrig kommer att bli helt frisk igen. Jag kommer att bli bättre men aldrig helt återställd. Trots, eller på grund av, denna insikt så kan jag inte låta bli att lite bittert sura över alla framsteg som trumpetas ut på Facebook.  "Det är verkligen jättekul att du kan vifta med stortån igen!" Men jag hade velat vifta med hela foten...När hela foten är hopdragen som en skrumpnat potatis av spastisitet, då står tåviftningar ganska långt ner på önskelistan. "Men skitkul för dig i alla fall! not..." Som sagt allt är relativt! Nu är jag relativt trött på mitt eget gnällande så nog ordat om min relativitetsteori för denna gång! 

 

 

Tillbaka